Tretton år!

Idag är det tretton år sedan min morfar gick bort. 
Jag var fjorton år då. 
En jobbig tid, fast ändå inte. 
Det var egentligen inte förrän ett halvår efter som jag verkligen fattade. 
Inte ens på hans begravning kunde jag förstå. 
Kommer ihåg att jag låg i hans säng efter. 
Ville inte prata med någon. Ville bara vara själv. 
Det var min morfar men det var mammas pappa. 
Det gör ont att tänka på. 


Jag kan inte tänka på att jag någon gång kommer få leva mitt liv utan mina föräldrar. Det finns inte. 
Men alla ska vi gå samma väg så småningom. 

Jag undviker oftast sådana tankar. Men en dag som denna kommer det upp. 
I morgon är det en ny dag. 
#1 - Fröken M

Usch ! Jobbiga tankar ! Jag träffar ju massvis med gamla varje dag på jobbet, och jag blir lika illa berörd varje gång någon av "mina" gamlingar går bort.
Hur jobbigt skulle det då inte vara om någon närstående dog !? Hemska tanke !!
ram