Precis som alla vardagar började denna med att köra de stora barnen till skolan. Väl hemma sov William en stund så jag hann plocka ur saker ur ett skåp och ta fram en flyttlåda. Han vaknade och var glad. Vi pratade lite, bytte blöja (han har börjat kissa
massor) och sen fick han mat. Sen stod vi framför tv:n och gosade. Jag började tänka på vilken tur jag har som får vara hemma med världens finaste bebis. Jag får bebisgosa varje dag, hur mycket jag vill. Det är helt jävla fantastiskt. Medan han sedan
låg i sitt babygym hann jag packa lådan. Det var i princip det jag fick gjort idag. När jag skulle fixa käk så sov han första minuten men sen fick jag springa mellan soffan och köket för att ge honom nappen. Det slutade med att jag fick äta med honom
i famnen. Tiden går så snabbt och det känns som att jag knappt varit hemma innan det är dags att hämta barnen. Jag har haft lite svårt att släppa saker jag gärna vill göra, tex promenader. Det är så jäkla skönt att komma ut men just nu får jag inte till
det. Jag måste då prioritera bort något och då blir det maten vilket inte känns bra. Så fort vi flyttat blir det promenader i samband med att jag lämnar barnen på skolan.
Igår var det två månader sedan William föddes. Det är så konstigt att det känns som igår och samtidigt som en evighet sedan. Vi har det rätt jävla bra och han är helt underbar. Jag försöker att njuta av allt med honom och det går lite bättre nu när jag
släppt på en massa saker som inte är jätteviktiga. Prio ett är barnen. På dagarna är det William som får min tid, allt annat kan vänta. Nu är han alltså två månader.
Han ler massor och älskar när man gör pruttljud med läpparna. Han är superduktig på att lyfta på huvudet (mer än vad han gör på bilden). Han sover bättre och bättre på nätterna. Den första "stunden" är på fyra timmar, oftast. Vi försöker lägga
honom i nestet och/eller vaggan varje dag och det funkar en stund. Just nu har vi rutiner som funkar hyfsat men förhoppningsvis blir det ännu bättre när vi flyttat.
