Äntligen

Varje vardag börjar med att klockan ringer. Kvart i sju går vi upp. Oftast hinner vi allt vi ska på den tiden. Senast tio i åtta sitter vi i bilen och kör mot Viken. Barnen är riktigt duktiga på att bli klara i tid. Jag och William är hemma igen strax efter halv nio. Det är ganska skönt att få några timmar bara vi två. Jag kan vila om jag vill eller, som idag, ta en promenad. Det var första gången jag var ute och gick själv med William. Han somnade gott men när vi kom hem ville han inte ligga mer i vagnen. Då fick soffan ta över.