Ett slag i magen

På Williams två-dagarskontroll upptäckte vi att han gått ner för mycket i vikt. Först ville barnmorskan (jag tror hon var barnmorska) att vi skulle bli "inlagda" på BB, men ändrade sig sen till att vi med en gång skulle börja med ersättning i kombination med amning. Han hade gått ner 300g. Jag kan inte skriva om detta utan att nästan bryta ihop igen. Så länge vi var i rummet med henne så var jag skärpt och lyssnade och gjorde allt jag kunde för att inte bryta ihop. Men så fort vi kom in i hissen så gick det inte längre. Jag kände mig så himla dålig. Nu hade visserligen både jag och Joakim reagerat på att han inte åt så mycket men det blev ändå som ett slag i magen att få höra det. Jag kunde inte sluta gråta. Samtidigt skulle barnen hämtas i skolan och det hann inte vi eftersom allt drog ut på tiden så vi fick ringa runt för att hitta någon som kunde plocka upp dem. Det var en fruktansvärd dag och just då önskar jag att jag kunde dela på mig. William fick ersättning i ett dygn efter amning. Han fick snabbt tillbaka sina krafter och mjölken rann till med en gång. Dagen efter var vi på en viktkontroll och då hade han gått upp så pass mycket att vi kunde sluta med ersättningen. 150g hade han gått upp. Nu äter han för fullt och har gått över sin födselvikt. Många tycker att vi blev uppskrämda helt i onödan men jag håller inte med. Hellre uppskrämd tidigt än inte alls och att det gått riktigt illa. På tisdag är det redan två veckor sedan min lille plutt kom. Jag gillar inte att tiden går så snabbt. På tisdag börjar också Joakim jobba igen och det är inget jag ser framemot. Vi har haft det riktigt bra och nu kommer en vardag jag inte är redo för än. Eller, redo är jag väl. Det är trots allt inte första gången jag har småbarn men jag vill helt enkelt inte. Jag gillar att vi är hemma båda två. Det ska väl gå bra ändå. 


Vilket deppigt inlägg detta blev. Nästa blir bättre, men jag kunde inte låta bli att skriva om hans viktnedgång eftersom jag tog den så hårt. 





Allmänt, Bilder | |
Upp