Operation!

ÄNTLIGEN!!!
I onsdags blev William äntligen opererad. I sex månader har vi väntat på detta. Det gick väldigt bra. Vi kom dit strax innan sju på morgonen. Vi satt i väntrummet en stund där W lekte.
 
Ganska snart kom en sköterska som vi pratade med om hans vikt, allergier osv. Sen fick vi vårt rum, vi bytte om på W och sen fick han lite lugnande. Det var galet läskigt att se honom ligga och fnittra för sig själv. Både narkosläkaren och överläkaren kom in och pratade med oss om vad som skulle hända. Därefter skulle de sätta in en nål i handen. Det gick sådär, blodkärlet sprack i ena handen så de fick göra det på den andra handen. William avskyr att bli fasthållen så det var inte populärt. Jag tog på mig skoskydd, rock och mössa och bar in William till operationsrummet. Väl där fick han sitta på sängen och pilla på en tygboll medan de gav honom narkosen. Han fick både från nålen i handen och sen den här masken. Sen sov han. Jag trodde jag skulle bryta ihop där men det gjorde jag inte. Men att se sin lille bebis (för mig är han fortfarande en bebis) ligga sådär på ett operationsbord var inte kul. En sköterska följde mig ut och frågade hur det kändes. Jag ville helst inte svara men sa lite snabbt att det kändes bra och sen babblade jag på om något annat. Joakim satt i väntrummet så vi tog varsin mugg te och satte oss på rummet. Vi är båda ganska känsliga och har lätt för att gråta så vi behövde inte ens säga att vi inte skulle prata om det utan vi tittade på nyheterna och började diskutera politik. Vi var inställda på att det skulle ta en och en halvtimme så vi blev förvånade när läkaren kom redan efter en timme. Allt hade gått bra och han låg nu på uppvaket. Precis när de gick så ringde de från uppvaket och sa att vi kunde komma in till honom. Klockan är nu ca 9:15. De ville också att vi skulle ta med något som han tycker om för han hade tydligen börjat vakna. Det visade sig att han fått för lite narkos så han vaknade alldeles för tidigt. Han var så ledsen och bara skrek. Jag och Joakim turades om att hålla honom, han är tung nu. Vi gav honom lite vatten men det hjälpte inte. Han fick då något lugnande, därefter välling men det funkade inte heller. Tio i tio fick han morfin och då lugnade han ner sig och somnade en stund efter. 10:45 var en av oss tvugna att lämna (man får bara vara en anhörig på uppvaket), så Joakim gick ut. Inom en halvtimme vaknade William till och i samband med det kom en annan överläkare som berättade att William troligtvis fått för lite narkos. Hellre för lite än för mycket. Hur som helst, kort därefter gick jag och William ut till Joakim och sen somnade han i min famn och sov i ca en och en halvtimme. Han vaknade till några gånger och vi hann till och med få in macka och yoghurt men han somnade igen. Sen blev det drygt. Eftersom han fick morfin 9.50 var vi tvugna att stanna kvar i tre timmar för observation och när de tre timmarna väl hade gått hade sköterskorna inte riktigt tid att ta bort nålen i handen. Williams tåladmod började ta slut och han var inte speciellt samarbetsvillig. Han verkade trött på att vara där och var mest sur. Nålen gick snabbt att ta bort och sen fick han på sig ny blöja och sina egna kläder. Jag fick veta lite om sårvård osv och sen fick vi äntligen åka hem. Så fort vi kom utanför salens dörrar så blev han lugn. Precis utanför fanns en matbod där Joakim köpte mat. Vi satt i solen. W fick gröt och banan. 
Han är så jäkla fin. 
Sen åkte vi hem. Han somnade i bilen i princip direkt och sov hela vägen hem. 
Vi fick med oss lite alvedon han skulle få 14.30, eftersom han sov så försökte jag bara spruta in det i munnen men det gick sådär. Det rann ut på andra sidan. Sen skulle han ha alvedon var sjätte timme både onsdagen och torsdagen. 20.30 lyckades jag få i honom det han skulle ha men när han vaknade på natten så fick jag inte i honom så mycket. Joakim fick i honom lite igår men han tyckte inte han verkade behöva det så han skippade det. Han kanske har fått min smärttröskel. Onödigt att trycka i honom en massa skit om det inte behövs. Nu mår han som vanligt igen. Han har ett litet plåster som ska sitta i 7-10 dagar men det är allt. 
 
Jag kan knappt fatta att detta är över nu. När vi satt där med en sovande William i famnen så rullade det förbi en säng med ett barn som var helt utan hår. Man blir då och då påmind om hur bra man har det och att saker kunde vara värre. Men den här väntan och att han överhuvudtaget har behövts opereras är stort för mig. Det har varit jobbigt att ha detta hängandes över sig i över ett år. När han var nyfödd kunde man släppa det men så fort vi fick vår första tid (som vi fick tacka nej till eftersom han var för liten) för nio månader sen så har det varit ganska jobbigt. Vi har fått, som jag skrivit innan, en massa tider som sen blivit avbokade av olika anledningar. Men nu, den nionde tiden blev det äntligen av och nu kan vi släppa det. 
Allmänt, Bilder | |
Upp