600 sidor kvar

Jag har börjat läsa "Pestens tid" av Stephen King. Den är på över 700 sidor. Om inte bebisen kommit innan jag läst ut den så vet jag inte vad jag gör. 


Jag har sammandragningar nästan hela tiden. Att få en sammandragning samtidigt som man är kissnödig är inte skönt. Väldig udda och obehaglig känsla. Han rör sig massor därinne. Det känns fortfarande som att han håller på att trilla ut. Jag har också märkt att jag alltid vaknar upp och är fruktansvärt besviken och tänker "jaha, då blev det ingen bebis idag heller". Vilket är konstigt eftersom dagen precis börjat då. Klockan är nu halv sju och det finns fortfarande en chans att han föds idag. Men jag verkar helt inställd på att han kommer att komma mitt i natten eller tidigt på morgonen, som sina syskon. Man vet ju aldrig, hade ju varit kul att få uppleva en förlossning på dagtid. Då är man utvilad och inte helt död efter att ha varit vaken en hel natt. 

Hittills har jag tänkt mycket på själva förlossningen. Nu har jag istället försökt börja tänka på tiden efter förlossningen. Som när man ligger där med sin bebis och bara tittar på hen och kan liksom inte sluta eftersom det är så jäkla häftigt. Häftigt att just den där lille har legat i min mage, att man längtat så mycket efter just den lille. Det är coolt att man kan bli så kär i någon man aldrig träffat. Det sägs ju att bebisarna liknar sina pappor vid födseln, vet inte om det är sant men Joakim var otroligt söt som bebis och det ska bli kul att se om de är lika eller om jag kommer se mer likhet med Lukas och/eller Linn. Oavsett så känner jag mig färdig nu. Jag vill träffa min son och det är jag inte ensam om.