Vi måste sluta!
Egentligen vill jag skriva om något helt annat nu, men det är så svårt att liksom inte flika in vad som har hänt sedan sist jag skrev. Vi kör det lite kort. Förra veckan var det tågkaos, jag kom aldrig iväg till skolan på måndagen för tågen var inställda. Jag var sjuk hela veckan och mådde piss. Dock känns matten mycket bättre nu och det är skönt. I söndags kväll blev jag faster till en underbart söt liten Nikolay. Mindre roligt att de bor i Norge, men vi ska nog få till ett besök dit så småningom. Galet kul i alla fall och nu har vi en liten norrman i släkten. 😁 ❤
Den här veckan har gått betydligt snabbare än förra. Jag har vart i skolan två dagar och det känns lagom. Dock får jag noll gjort här hemma. I lördags var vi hos farbror Rikard och faster Hanna på middag. William fick låtsas vara stor och sitta på vuxenstol och äta med kniv och gaffel.
Nu till det jag ville skriva.
En tjej jag följer på instagram har lagt ut en bild på en kvinna med lite annorlunda kroppsform. Under stod någon text som tjejen tyckte var hysteriskt rolig. VI MÅSTE SLUTA! Det är inte ok att skratta åt hur andra människor ser ut. Till saken hör också att kvinnan var överviktig och vi skrattar aldrig åt smala människor på det sättet. En smal människa är per automatik godkänd. Ingen människa är bättre än någon annan. Alla är vi lika mycket värda och det är aldrig ok att göra narr av hur andra människor ser ut. Den psykiska ohälsan bara ökar och ingen mår bättre av att bli skrattad åt eller att vi skammar varandra hit och dit. Folk måste lära sig att övervikt inte är samma som ohälsa och att smal inte är detsamma som hälsa. Under mitt snart 32 åriga liv har jag träffat en hel del smala människor som är allt annat än hälsosamma. Jag har också träffat människor som inte fyller upp normen men som ändå är hälsosamma.
Om vi spinner vidare och då pratar om det här behovet som smala människor har. De bara MÅÅÅÅSTE berätta för en överviktig person att de är tjocka. Varför? Jag tror att alla människor är medvetna om ens egna kropp. Det finns ingen som kan upplysa mig om min kropp, jag vet redan allt. Ingen behöver säga till mig att jag väger mer nu än för tre år sedan, jag vet det. Däremot tycker inte jag att jag är sämre än någon som är smalare än mig. Jag är stor nog att göra mina egna val och mitt mål i livet är inte att vara smal. I've been there and done that. Det är inte värt det.
När jag tittar på bilder på mig själv från när jag gick på högstadiet så undrar jag varför jag tyckte jag var tjock då. Det var jag ju inte. Men jag tyckte det då. Där får man det också bekräftat att man aldrig blir nöjd. Det finns alltid något att ändra på. Varför? Är det så att mitt värde som människa sitter i mitt utseende? Blir jag då per automatik en sämre människa om jag anses vara ful? och vem är det som bestämmer om jag är ful eller inte? För inte kan man väl behaga alla människor?
Och ja, jag vet att det är ohälsosamt att sitta still för mycket och att det inte är bra för kroppen att leva på tex choklad. Men jag vet också att man inte blir lyckligare för att man jagar sjuka ideal och man blir definitivt inte en bättre människa. Vi är alla bra.
Jag bjuder här på två bilder på mina fantastiska barn som jag hoppas kan få slippa känna kroppshat.
