Välkommen 2017

Nu är detta tredje gången jag börjar på detta inlägg. Tycker liksom att allt jag skriver låter så töntigt. 
Skitsamma! 
 
Nu är det ett nytt år. Jag är inte mycket för nyårslöften men jag ska försöka att inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Det har väl blivit mindre och mindre av det ju äldre jag blir men ibland kan det ta så mycket av min energi och jag vill lägga den på annat. 
 
Vi har haft en bra jul. Jag är så tacksam för att vi lyckades att fira tillsammans. Det var alltså jag, Joakim, barnen, Andreas och till och med Pia. Johanna var också med en stund. Barnen var så överlyckliga över alla sina julklappar. Verkligen alla. Lukas tyckte till och med att detta kan ha varit den bästa julen någonsin. Jag hade ändå lite ångest över att jag inte tänkt till speciellt över deras julklappar. 
En rikitgt lyckad grej var något som Joakim hitta när vi var på Gekås. Dinosaurierägg som man lägger i vatten. Efter ett visst antal timmar så kläcks de och en liten dinosaurier tittar fram. 
Det första de gjort på morgonen har varit att kolla sin ägg. Kul med uppskattade klappar. 
 
Nu är det snart dags för skola och förskola igen. Linn börjar på tisdag och Lukas på onsdag. Jag älskar julen men tycker det är så skönt när man kommer tillbaka till sina vanliga rutiner igen. Även på jobbet är det annorlunda, många barn är lediga och dagarna blir på något sätt längre. Nåja, snart är vi tillbaka i vanliga rutiner.
 
I ett av mina försök att påbörja detta inlägg så skrev jag att jag faktiskt brukade blogga en massa förut och att jag älskar att skriva. Av någon anledning så känns det inte lika bekvämt att bara skriva om sådana här struntsaker. Vem bryr sig egentligen om vad jag tycker om julen, vad barnen fick i julklapp eller vad jag ska försöka tänka på under detta året? Jag skriver ändå mest för min egna skull, det är alltid roligt att titta tillbaka och minnas. Barnen har åkt till sin pappa, här är nu väldigt tyst. Jag har två väldigt stökiga rum jag tänkt städa, julpynt att plocka ner och en lägenhet att dammsuga. Dessutom kom säsong tre av Skam idag, kanske är städningen inte så himla viktig ändå. 
Allmänt, Bilder | | Kommentera |

För helvete!

Jag vägde mig imorse. Det var fan inte kul. Vägde mig för en månad sen och det var fan inte kul det heller. Räcker det inte med att träna någorlunda regelbundet och inte trycka sig choklad varje dag? Måste man räkna kalorier och säga upp sig från jobbet för att ha tid att träna tio timmar om dagen? När det gäller mat, måste man käka litervis med kvarg och kycklingfile? Bara! Eller är det okej att äta sånt som vanliga människor äter? Är det okej att dricka vatten till maten eller om man blir törstig eller är det Celsuis som gäller? När jag imorse insåg hur mycket jag gått upp så blev jag först ledsen och tänkte att jag uppenbarligen inte kan äta mat överhuvudtaget utan att gå upp i vikt. Sen började jag fundera på hur det var förra året. Då var jag ändå seriös och räknade kalorier och tränade en del samtidigt som jag bloggade om allt jag gjorde. Kommer ihåg att jag mådde bättre än vad jag gör nu men också att det var asjobbigt, det blev liksom ett heltidsjobb att väga mat och lägga in i appen och jag fick hela tiden tänka träning för att inte tappa motivationen. Det läskiga är att jag var inte ens nöjd då. Mina mål då var kanske inte rimliga heller och de ändrades med tiden. Nu har de ändrats igen, jag är inte ute efter att bli fit utan jag vill bara må bra. Träna på den nivån som jag trivs med men ändå kunna äta mat som jag tycker om och också kunna äta sånt som jag älskar. Alltså choklad! Fast inte hela tiden. Har denna vikthets alltid funnits? Lika många som säger att man ska vara nöjd med sig själv och älska sig själv, lika många lever på att träna och uppdatera sina följer om sina framsteg och alla borde nästan känna någon eller några som är utbildade till PT. Inte för att det är något negativt men måste allt hetsas hela tiden? Finns det någon därute som tränar för att må bra och inte för att ha så lite fettprocent som möjligt? 
 
Egentligen ska jag inte säga något, jag sitter här kvart i fyra på eftermiddagen och har haft ångest hela dagen på grund av vägningen i morse. Sminkade mig 14:20 bara för att det skulle få mig att må lite bättre med mig själv. 
 
Jag är trött! Trött på att aldrig bli nöjd. Trött på att ge upp också för den delen. Jag styrs väldigt mycket av känslor, är jag sur så har jag svårt att få något vettigt gjort alls och då tycker jag att jag förtjänar choklad, är jag glad så måste jag ta choklad för att må ännu bättre. Haha, alltså ja. Vad ska jag göra. Tanken på att inte äta choklad alls får mig bara till att vilja ha det ännu mer. Därför ska jag nu ta det jävligt lugnt. Träna några gånger i veckan och när det gäller matintaget så får jag ta en dag i taget. Idag kan jag inte äta choklad för den är slut. 
Alltså, ta det lugnt och ta en dag i taget. Fast just nu önskar jag att jag kunde vara några dagar fram, typ lördag. Då måste jag få äta choklad. 
 
Allmänt, Bilder | | Kommentera |

Att separera!

Det är allt annat än lätt. För mig har allt känts bra fram tills för någon månad sedan. Inte för att jag ångrar något, absolut inte. Det jag tänker mycket på är det att barnen inte längre har sina föräldrar tillsammans. Det gör ont. Riktigt ont! Jag känner mig som en sämre mamma just för att jag tog steget att splittra vår familj. Samtidigt vet jag att man aldrig ska stanna i ett förhållande för barnens skull. Som jag skrev i mitt förra inlägg för tusen år sedan så hade inte jag och Andreas några problem, det handlade helt enkelt om att kärleken tog slut. Det blev inget fult uppbrott, inga bråk osv. Ändå känns allt jobbigt nu. Jag bryter ihop mer nu än vad jag gjort innan. Kanske för att allt börjar sjunka in nu. Huset är inte längre mitt, jag har tagit alla mina saker, barnen träffar jag varannan vecka och ja allt som vi byggt upp under tio år är nu borta. Jag kom att tänka på det för någon dag sedan att Lukas lärare och personalen på Linns förskola kommer träffa mina barn mer än vad jag gör. Det känns inte bra alls. Hur ska jag kunna leva med det? Det finns ändå några positiva saker i detta och det är att jag och Andreas har en bra relation, vi kan prata med varandra precis som förut och det är guld värt. Dessutom har jag världens bästa man vid min sida som lyssnar på allt jag tänker på, han reder ut mina tankar på ett sätt ingen annan någonsin kunnat förut, han tröstar mig när jag bryter ihop och jag tror att det är väldigt lite han inte skulle göra för mig. Dessutom har han tagit sig an barnen väldigt bra. Jag är helt galen i honom och vill inte leva en dag utan honom. ❤️

Upp