Min examen del 1

Den 3:e juni var det äntligen dags. Jag tog examen. Efter fyra år att upp och nedgångar var det äntligen dags att avsluta detta kapitel. Det var en väldigt känslosam dag, inte med så mycket tårar men känslorna skiftade mellan lycka och vemod. De sista två åren var mina bästa. Dels för att jag fick studera hemifrån, dels på grund av Rebecca. Rebecca började året innan oss och gick två år, sen gick hon på föräldrarledighet och började igen med oss för två år sedan. För mig blev det ett rejält lyft. Vi blev ihopparade när vi skulle skriva vårt självständiga arbete och vi klickade direkt. Så trots att distansstudier kändes ganska ensamt var det otroligt skönt att ha henne, vi har stöttat varandra väldigt mycket.

Jag och Rebecca tog tåget tidigt och var på plats i Malmö och på Niagara redan tio i nio. Vi satte oss i kafeterian en stund, jag drack och Rebecca kaffe. Vi pratade och försökte lista ut vad första stoppet skulle innebära. Diplomutdelning och tal stod det i programmet. Vi visste att det var studenter som fixat med allt så vi tänkte att det kanske var de som skulle dela ut diplom, men där hade vi fel. Vi kommer in i en sal, en ganska liten sal men högt i tak. Det kändes som att de som satt högst upp i princip satt i taket. Jag kommer ihåg när jag var i den salen sist. Det var första terminen och vi hade vår första kurs, svenska. Läraren vi hade då berättade för oss att vi ska tänka på "Kill your darling" när vi skriver texter, att inte haka upp oss på något som kanske inte är så bra egentligen. Det och att vi inte är våra texter. Att en dåligt skriven text inte definierar oss som människor. Fint och viktigt sagt men tyvärr något som inte fastnat hos mig. Oavsett, har satt vi nu. När vi kom in så stod det två bord med alkoholfri cider och små chipspåsar. Vi tog varsin cider och satte oss. Några av lärarna var där. Tror det var en från varje fördjupning, för vår del var det alltså Frank som vi haft en hel del i våra SO-kurser. 

Lärarna turades om att hålla tal. Frank hade svårt att hålla tårarna borta. Tror inte det handlar så mycket om oss som individer utan mer avslutet i sig. Som lärare kanske en känner en viss stolthet varje gång en klass avslutar sina studier. När de hållit sin tal var det dags för oss att bli uppropade en och en och få komma fram och hämta vårt diplom. Varje lärare ropade upp studenter från sina respektive grupper vilket för mig innebar att Frank ropade upp mitt namn. Han log mot mig när jag gick ner för trappan, jag fick mitt diplom och en kram. I mitt öra viskade han “lycka till”. Det var fint och lite känslosamt.

När allas namn var uppropade avslutades ceremonin med lyckönskningar. En del stannade kvar och tog bilder tillsammans med lärarna och småpratade lite. Jag pratade lite med Immy som jag arbetat med i någon kurs. Hon gav mig fina komplimanger om mitt då långa hår. Det såg ut som från sagorna tyckte hon. Kort därefter gick jag och Rebecca.

Nästa anhalt var Orkanen. I ett klassrum där skulle det vara “aktiviteter och mingel”. Just det där med aktiviteter skrämde mig, jag fullkomligt avskyr lekar och var därmed livrädd att det var något sånt. Det var det inte. Vi var först på plats och gick in i ett klassrum som var dekorerat med glitter, bord var ihopsatta i olika smågrupper. På ena väggen hängde bilder på olika lärare vi haft och diverse kändisar som skulle paras ihop med lärarna utifrån de som de liknade mest. Det fanns också ett fotohörn. 

Det var tydligt att detta var ett tillhåll för intag av alkohol. Varken jag eller Rebecca hade alkohol med oss så vi satt mest där och försökte prata, vilket var svårt på grund av den höga musiken och tittade därför mest runt på alla andra. Det var inte speciellt intressant så efter en halvtimme gick vi därifrån. Vi gick ut och tog oss till ett högt hus, där vi åkte högst upp för att se om det möjligen gick att köpa oss varsitt glas bubbel, det gjorde det inte. Klockan 12 var det dags för lunch. Då anslöt även Alice och Julia. Vi satt tillsammans och åt vår förbeställda lunch, nästan alla var med. Det var trevligt men inte speciellt gott. 

Det var ganska mysigt och vi fick möjlighet att prata lite, men vi kände oss också lite utanför. Alla de andra satt liksom på en lång rad tillsammans och vi satt i en hörna bakom. Inte för att jag egentligen hade velat sitta med de andra men jag hade nog hellre suttit på en helt annan uteservering. Strax innan klockan var tre begav vi oss av mot den lokal där universitetets avslutningsceremoni skulle äga rum. Det var en fin lokal som kändes lite lyxig. Jag och Rebecca tappade bort Julia och Alice och fick platser ganska högt upp på mjuka sköna stolar. 

Utbildningschefen höll tal, en orkester spelade och en före detta utbildningsminister höll tal- tårtministern. Det var fint och ganska skönt att sitta där och bara lyssna, men vi blev ganska dåsiga också. Strax efter halv fem var det slut och då letade vi upp Alice och Julia och satte oss på en annan uteservering. Solen sken hela dagen och det var väldigt varmt. Jag hade, som vanligt, glömt mina solglasögon så det spelade ingen roll hur jag satt för solen var alltid i vägen. Vi satt där och pratade, det var både trevligt och mysigt. När klockan började närma sig 18 drog vi oss vidare till Paddy´s där vi skulle äta middag med ca 30 pers från övriga gänget. Vi slog oss ner. Vi satt utomhus på en innergård. Himlen var helt blå och än var det ganska varmt. Vi placerade oss längst ut på kanten. Jag satt mittemot Alice och bredvid Julia och någon jag inte kände. Rebecca hamnade snett framför mig och var därmed inte den lättaste att prata med. Vi fick in varsitt glas bubbel till och vatten. Jag drack direkt ett glas vatten, ganska direkt när vi satt oss började jag må ganska dåligt. Det var troligtvis alla spänningar som släppte. Jag satt inte heller så bra, jag kände mig instängd och var dessutom väldigt trött. Jag drack en klunk av mitt bubbel och inget mer. Jag började bli hungrig och värmen började försvinna. Värmelamporna tändes och jag satt precis så pass nära att jag från min vänstra sida fick känna värmen. Från min högra sida började det komma kalla vindar och det blev därför bara obekvämt och något som spädde på mitt dåliga mående. När maten kom åt jag sakta, det kändes lite som om jag inte riktigt litade på att kroppen skulle acceptera den. Huvudrätten orkade jag inte ens äta upp hälften av. Mellan förrätten och huvudrätten tog jag och Rebecca en promenad och då kändes det lite bättre men så fort vi satte oss igen så kom det tillbaka. Efter maten gick vi till toaletterna där vi bestämde att vi skulle dra oss hemåt. Tio i nio bestämde vi oss för att gå, vi sa hejdå och såg efterrätten komma in. Det är inte ofta jag hoppar över efterrätten men jag hade verkligen inte velat stanna kvar längre. 

Både jag och Rebecca såg fram emot en lugn och avslappnad tågtur till Helsingborg. Så blev det inte. Tåget var smockfullt och vi fick stå hela vägen till Lund, vilket egentligen inte är så långt men det kändes verkligen långt. När alla som skulle gå av i Lund gått av skyndade vi oss till första lediga platser och slog oss ner. Vi båda var helt slut och konstaterade att vi med facit i hand borde satsat på att käkat middag på egen hand istället för med resten av gänget. I Helsingborg var det dags för oss att säga hejdå. Jag skulle gå av och Rebecca skulle åka vidare till Ängelholm. Vi lovade varandra att vi ska hålla kontakten och jag ska verkligen göra mitt allra bästa för att det ska bli så. 

Bussresan gick tack och lov ganska snabbt. Det bästa på hela dagen var min cykeltur hem, den var magisk. Frisk luft som fläktade i mitt ansikte. När jag kom hem borstade jag tänderna, sa godnatt till barnen och somnade nästan direkt, eller det kändes så i alla fall. Dagen efter mådde jag hur bra som helst igen och kunde då glädjas av att jag tagit examen.