Att separera!

Det är allt annat än lätt. För mig har allt känts bra fram tills för någon månad sedan. Inte för att jag ångrar något, absolut inte. Det jag tänker mycket på är det att barnen inte längre har sina föräldrar tillsammans. Det gör ont. Riktigt ont! Jag känner mig som en sämre mamma just för att jag tog steget att splittra vår familj. Samtidigt vet jag att man aldrig ska stanna i ett förhållande för barnens skull. Som jag skrev i mitt förra inlägg för tusen år sedan så hade inte jag och Andreas några problem, det handlade helt enkelt om att kärleken tog slut. Det blev inget fult uppbrott, inga bråk osv. Ändå känns allt jobbigt nu. Jag bryter ihop mer nu än vad jag gjort innan. Kanske för att allt börjar sjunka in nu. Huset är inte längre mitt, jag har tagit alla mina saker, barnen träffar jag varannan vecka och ja allt som vi byggt upp under tio år är nu borta. Jag kom att tänka på det för någon dag sedan att Lukas lärare och personalen på Linns förskola kommer träffa mina barn mer än vad jag gör. Det känns inte bra alls. Hur ska jag kunna leva med det? Det finns ändå några positiva saker i detta och det är att jag och Andreas har en bra relation, vi kan prata med varandra precis som förut och det är guld värt. Dessutom har jag världens bästa man vid min sida som lyssnar på allt jag tänker på, han reder ut mina tankar på ett sätt ingen annan någonsin kunnat förut, han tröstar mig när jag bryter ihop och jag tror att det är väldigt lite han inte skulle göra för mig. Dessutom har han tagit sig an barnen väldigt bra. Jag är helt galen i honom och vill inte leva en dag utan honom. ❤️

Allmänt | |
Upp