Hemma igen

Igår påbörjade jag dagen i lugn och ro. Lilleman i magen ville inte låta mig sova mer så jag smög upp, tog min bok med mig och satte mig i soffan. 
En timme satt jag där helt själv, sen kom Joakim och en liten stund efter även mamma. Efter frukosten packade vi ihop och körde hem. Fast att egentligen ingen av oss hade bråttom hem så är det skönt att få komma hem i god tid, fast att man är ledig. Barnen lämnade vi hos Andreas där de nu ska stanna en vecka. Vi ska passa på att ha lägenhetsvisning och egentid med varandra. Tänk att vi om några veckor inte kommer få vara ensamma mer. Lite som när man får första barnet. Nu är visserligen Lukas och Linn här väldigt mycket men vi har ändå varannan helg då vi kan göra vad vi vill. Snart är det inte så längre. Jag kan inte påstå att det är något jag sörjer. Förhoppningsvis har vi hjälp om vi av någon anledning skulle behöva komma iväg eller bara få vara. Jag är inte så förtjust i att lämna bort barnen heller så det blir inte mer än nödvändigt skulle jag tro. Nåja, vi ska nog klara oss. 
 
Joakim ska strax iväg på bio. Jag har inga stora planer mer än att bara ta det lugnt. Jag har sovit mycket idag så jag ska försöka hålla mig vaken medan han är borta. Ska se om jag kanske kan leta fram något bra yoga eller träningspass. Känner att jag måste försöka röra på mig, blir så jäkla stel och får fruktansvärt ont i ryggen. Märker att en kort promenad hjälper mycket men det är inte alltid jag vill gå ut. Kanske kan jag nu de sista veckorna kombinera promenader och ett kortare träningspass. Jag försöker att inte stressa upp mig över kroppen, jag orkar egentligen inte det. Eller, jag vill inte. Jag vill vara nöjd precis som jag är. Just nu är jag toknöjd. Jag älskar min gravidkropp. På riktigt! Att jag vill träna handlar verkligen bara om att jag vill må bra, slippa ha ont eller åtminstone kunna förebygga lite. Sen hoppas jag att det bidrar till att jag fortsätter även efter att W är född. En nackdel med att jag trivs så bra just nu är att jag inte riktigt längtar efter förlossningen. Det gör mig ganska rädd. Tänk om jag mår skitdåligt när W är född. Jag kommer såklart vara tokig i min lille kille men jag kommer säkerligen också tillbaka till att må dåligt över min kropp och jag vet liksom inte hur jag ska låta bli de tankarna. 
Jag vill äta nyttigt, men ändå gott och röra på mig i normala mängder. Inte träna som ett as eller räkna kalorier osv. Jag vill må bra och inte behöva jämföra mig med supertunna tjejer som i princip lever på att träna och visa upp sig. Hur kommer man dit? Hur gör man för att vara nöjd med sig själv och sluta jämföra sig med andra? Jag kommer ihåg när Lukas var liten. Då jämförde man honom med alla barn i samma ålder. Kände sig dålig om han inte kunde något lika bra och mallig om han kunde saker ingen annan kunde. Det slutade jag med när Linn kom. Samma nu. Jag kommer inte jämföra W med någon alls. Möjligtvis sina syskon men varför andra? Jag har inte som mål att han ska lära sig saker snabbt, jag vet med facit i hand att allt kommer så småningom. Varför stressa? Han kommer vara perfekt precis som han är. Varför kan jag inte tänka så när det gäller mig? Jag är fan 30 år nu, vuxen, på riktigt. Kanske är det dags att sluta försöka förbättra sig själv på områden som inte är så viktiga. Jag vill vara en bra mamma, sambo, vän och förhoppningsvis en bra lärare om några år. Då kanske det är ok att jag inte har storlek 34/36 och plankplatt mage?! Kanske är det ok att ha bristningar, celluliter, mage som hänger över byxkanten osv om man bara gör så gott man kan när det kommer till de saker som faktiskt betyder något? och kanske finns det en möjlighet att ändå må bra och vara lycklig? Eller mår man allra bäst om man utöver dessa saker också lägger ner x antal timmar på gymmet varje dag? Jag menar inte att träning är dåligt, jag vill hitta något som får mig att må bra eller kanske till och med byta lite då och då. Nu gillar jag promenader men om 4 månader vill jag kanske hellre simma och efter 3 månader vill jag springa. Huvudsaken är väl att man mår bra. Eller? Jag tror att jag med detta försöker intala mig själv att det faktiskt är såhär, att jag inte måste slita som ett djur för att se ut som media vill. Att jag och alla andra duger precis som vi är. Inklusive de som media älskar. Nu ska jag sluta, men jag är rädd att detta bara är början. 
Allmänt, Bilder, gravid | |
Upp