Räkna till tio
I tio års tid var det jag som lagade middagen. Först med en bebis och sen med en treåring och en bebis. När jag träffade Joakim så slapp jag det. I dessa två år har jag lagat mat väldigt få gånger. Jag tror till och med jag räkna de gångerna på en hand. Idag ska Joakim på möte efter jobb och kommer inte hem förrän ikväll så idag var det jag som fick fixa middagen. För att göra det enkelt så blev det makaroner och falukorv. William hade precis fått mat och låg på golvet och lekte. De stora barnen var uppe på Lukas rum. Sen börjar de bråka där uppe så jag går upp, när jag kommer ner igen är korvarna brända. Nu äter jag bara falukorv om de är brända men jag ger helst inte barnen så brända. Makaronerna blev överkokta och när jag skulle hälla de i durkslaget så brände jag mig på armen. William blev sur och fick sitta i stolen och titta på.
Han fick broccoli och blev skitsur. Jag fick kasta i mig maten för att ta honom. Jag försökte få honom att somna och det tog ganska lång tid. Lukas och Linn satt vid bordet och fnittrade och kastade mat. (Och ja, jag överdriver den biten lite men de höll på massor.) Jag fick amma William och när han äntligen började komma till ro så är de andra på väg ut och Linn letar efter en luva till jackan som hon var så jäkla irriterad på för någon dag sedan. Hon står i hallen och ropar på mig och vill att jag ska leta upp den åt henne. Jag blir galen alltså. Oftast har vi det jäkligt bra. Men ibland ska allt krångla. Som idag. William sover, de andra är ute, disken är undanröjd så jag sitter här och bara andas.