Slutet-av-året-tankar
I den kursen jag läser nu pratar vi en del om olika normer och hur de påverkar oss osv. Det har fått mig att fundera en hel del på olika saker. Tex, jag är en ganska tråkig person (andras ord, inte mina) som tycker om att vara hemma, som älskar att gå runt i mjuka oömma kläder, som känner ett inre lugn av att få andas frisk luft utan att behöva ta dagslånga skogspromenader osv. Jag är väldigt sällan taggad på diverse tillställningar. Det kan handla om allt egentligen och det spelar egentligen ingen roll om jag själv bokat upp det eller om det är något jag förväntas delta på, för det mesta känner jag bara att jag hellre hade velat vara hemma. MEN oftast brukar jag komma hem och (för det mesta vara helt slut) tycka att det var rätt trevligt ändå. Många gånger kan det ge mig något, någon slags energi. Eller kanske någon samhörighet. Efter att ha flyttat ifrån föräldrar, syskon och vänner så har jag nog känt mig ganska tom och ensam och när jag och Andreas sedan separerade så försvann typ allt och alla. Jag har liksom fått börja om, förutom med min familj men de bor ju inte ens här. Efter att ha separerat en gång så är jag lite mer ödmjuk inför tanken att en aldrig vet när något tar slut. Vad skulle då hända med mig om jag och Joakim skulle skiljas? Vilka skulle jag ha kvar? Skulle någon finnas där för mig? Kanske hade jag fått börja om igen.
De människor som finns närmst mig är människor som jag fått på grund av Joakim, eller barnens skola. Men vad är då detta för människor? Antingen så är det ju Joakims släkt eller så är det barnens kompisars föräldrar. Skitbra människor! De bästa på många sätt. Men problemet är att på grund av det så finns det aldrig tid att prata på tu man hand. Det är alltid barn i närheten och alla med barn vet att det näst intill är omöjligt att föra ett intressant samtal i deras närvaro. Det pratas mest om vardagsgrejer vilket såklart inte är så konstigt. Så är det ju. Kan vi verkligen säga att vi känner varandra om vi aldrig får möjlighet att prata om något djupare? Jag tror att jag har en tendens att känna mig ensam om jag inte får prata om sådant som bekymrar mig, det som för stunden upptar mina tankar. Fast att det är skitläskigt så tror jag det är bra att ibland öppna sitt inre för någon.
Det går ju inte heller att lära känna nytt folk om en aldrig lämnar hemmet. Men ska jag då gå emot mina känslor och tvinga mig ut eller ska jag bara gilla läget och inse att jag är ganska osocial och hålla mig hemma? Jag vet inte. Det jag däremot vet är att jag inte känner mig mindre ensam för att jag stannar hemma. För att då koppla detta till vad jag skrev i början, är detta en norm som jag känner att jag inte kan leva upp till? Om det är så, hur vet jag då vad jag skulle må bäst av? Att bara bejaka den sidan av mig eller pusha mig själv till att göra mer grejer och hoppas att det ger mig något?
Min före detta svägerska blir 20 år nu i mars. Jag har känt henne sedan hon var fem år. Det är så coolt att se henne nu som vuxen. Allt hon gör, vad hon har för framtidsplaner osv. Att hon inte låter något stoppa henne. Mitt råd till henne har varit att inte fastna med någon snubbe. Skaffa inte pojkvän. Allt blir så komplicerat då. Lev livet först. Flytta ihop osv går alltid att göra senare. Nu ångrar inte jag något jag gjort egentligen. Att jag fick barn när jag var 21 var något jag ville. Jag kan visserligen märka en stor skillnad på mig nu mot när jag var 21, men det vore väl konstigt annars. Men jag kommer nog alltid sörja allt det jag inte gjort. Frågan är ju om jag hade gjort annorlunda om jag fått göra om det? För jag är inte Johanna, hon är rastlös på ett sätt som jag aldrig varit. Mitt huvud underhåller mig hela tiden och skulle huvudet låta mig vara så finns det alltid böcker att läsa.
Nu är snart 2019 slut. Det var länge sedan jag höll på med nyårslöften men jag önskar att jag hade kunnat lista ut mer vem jag är och vad mina känslor betyder. Är mina känslor styrda av normer eller är jag en aktiv och nyfiken person i en bekväm kropp?
Lite såhär känner jag mig nu. Mörk och udda.
