Jantelagen

Igår lyssnade jag på Jacob de Geers sommar i P1. Han är en så kallad "superentreprenör" och håller på med digitala bolag. Hur som helst, i början av sitt sommarprat berättar han att i USA anses det vara meriterande att han några bakslag och misslyckande i ryggsäcken men det i Sverige i princip är tvärtom. Han menar att vi svenskar är så fullkomligt rädda för att göra fel att många av oss inte ens vågar sig på att prova någon idé vi kommit på. Detta kopplade han sen till jantelagen som då befäster att vi minsann inte ska tro att vi är bättre än någon annan osv. Detta lät så himla tragiskt. Nu är inte jag någon entreprenör, inte ens i närheten. Det är ett liv som inte lockar mig ens litegrann. Det får mig då att tänka vidare på alpinstjärnan Sara Hector som också sommarpratar i år. Hon pratade nämligen om vem som har rätten att benämna henne som misslyckad bara för att hon inte är bäst i världen. Hon menade att om hon nu sysslar med det som älskar att göra, är det verkligen att misslyckas om hon inte anses vara bäst? För hur många av oss är egentligen bäst på det vi gör och är det något vi alla borde sträva efter? För mig blir den tanken fruktansvärd. 

 

Som nu nyutbildad lärare är jag med all säkerhet galet naiv och den naiviteten kommer ju med tiden försvinna. Det är väl så det är att vara ny? Nu tror inte jag att jag kommer bli världens bästa lärare, verkligen inte ens Sveriges bästa. Det är jag helt fine med. Alla kan ju inte vara bäst, det hade ju varit väldigt märkligt. Men det där med att vi inte ens vågar prova av rädsla för att misslyckas är så tragisk. Jacob de Geer pratade om detta utifrån ett entreprenörskap men det går att applicera på olika sätt. Någon som kanske inte ens vågar söka in till högskolan, barn som bara lägger ner i skolan för att de ändå tror sig veta att de ändå inte kan, någon som vill prova en sport eller ja, vad som helst. Det är så synd att vi är så rädda för att misslyckas och att ses som misslyckade av andra. 

 

När Linn började förskolan påbörjade jag en utbildning som visade sig vara så kass. Min tanke var att efter den här 1-åriga utbildningen skulle jag få arbeta med olika administrativa uppgifter, så blev det inte. Det slutade med att jag fick börja jobba inom hemtjänsten. Något som jag idag verkligen inte ångrar men där och då var jag allt annat än pepp. Men tänk om jag hade fått jobb med det jag då ville, då hade jag inte varit lärare idag. William hade inte funnits och så vidare. När Lukas var liten sökte jag in till socionomutbildningen och hamnade långt ner i en kölista. Det tog så hårt på mig att det tog mig fyra år att göra ett nytt försök, fast då med något annat. Under dessa fyra år låg mitt långsiktiga arbetsliv helt på is. I slutet av 2015 tog jag beslutet att på nytt försöka komma in på socionomutbildningen och äntligen få bli kurator som jag drömt om sedan gymnasiet. Dock visade det sig återigen bli svårt. Det slutade med att jag enbart sökte in till lärarutbildningen och är nu idag inte ens lite besviken över att inte få arbeta som kurator. 

 

Tycker jag då att jag är bättre än andra för att jag gått en universitetsutbildning? Nej, inte ens lite. Vi har alla förutsättningar och mål i livet. Samtidigt vet jag ju nu med facit i hand vad studierna gjort för min utveckling och det är såklart något jag önskar alla skulle få möjlighet att känna. Men vi drar alla vårt strå till stacken på olika sätt och oavsett vad vi gör så behövs vi. Lukas drömmer om att bli snickare och jag är superpepp på att hjälpa honom nå dit trots att jag samtidigt, i tysthet, sörjer att han kanske aldrig kommer gå en högskoleutbildning. Hans liv kommer ju troligtvis bli hur bra som helst ändå. 

 

När Jacob de Geer tar upp jantelagen menar han som jag skrev att ingen får lov att känna sig eller se sig själv som bättre än någon annan och att inget någonsin är så märkvärdigt egentligen. Jag har funderat lite på jantelagen lite då och då genom åren. Jag känner absolut av den i mig själv och för min del så tror jag att det som svider mest när någon lyfter sig själv är att jag är så dålig på att göra samma med mig. Det är först nu med min examen som jag verkligen kan "hylla" mig själv och med all rätta tycker jag. Däremot är min hyllning inget som kopplas till någon annan. Det är enbart kopplat till mig och prestation utifrån hur mitt liv sett ut tidigare. Jag anser inte att jag är bättre än någon annan men jag är stolt över mig själv men det innebär inte att någon annan per automatik är sämre. 

 

Jag är ingen entreprenör, det är inget som någonsin lockat mig, jag har inga idéer som jag tror det kan bli något av. Jag har inget instresse av att jobba dag och natt för att bygga upp något nytt. Det är helt enkelt inget jag är villig att offra för att det skulle ske. Samma med influencer, det är inte ett liv som lockar. Med mina studier har jag ofta känt att jag hela tiden är på två platser samtidigt. Hemma med barnen men i huvudet fokus på skolan och det har varit så skönt att varje sommar kunna koppla bort det och bara fokusera på mig själv och familjen. Dock kan jag ofta känna mig lite sämre just för att jag inte är entreprenör eller för att jag inte vill vara det. Är det inte väldigt ofta det är just dessa personer som hyllas? Är det inte ofta dessa personer "snackar ner" nio till fem jobb och ekorrhjulet? Från deras perspektiv är det som att sitta i fängelse och det får de såklart tycka men jag som älskar ekorrhjulet, rutiner, fasta arbetstider och så vidare känner mig ibland lite sämre när det är något som så många klankar ner på. Eller de som säger "lärare, de hade jag aaaaaldrig orkat med". De kan ofta lägga till att det är ett viktigt jobb osv men att det minsann inte passar. Det är väldigt sällan jag hör någon säga att "jobba på bank, usch det hade jag aldrig velat". Nu är det kanske jag som är kränkt här men det är intressant att människor som jobbar hårt för något (som exempelvis entreprenörer menar att de gör) inte tycker att de får cred för det och att alla andra menar att de minsann inte ska se sig själv som bättre än någon annan ändå "får lov" att berätta att det värsta som finns är vår vardag och det liv vi lever. Får vi cred för det vi gör då? När får vi lov att skryta om vårt jobb, de flesta får inte ens lön för mödan. De yrken som är bland de viktigaste i samhället ses väldigt ofta ner på och ändå kan rika människor tycka det är orättvist att de inte får berätta för alla hur bra de är utan att få lite motstånd. Är det inte intressant? 

 

Bitter much?