Midsommarhelgen
Midsommarafton startade tidigt. Jag lämnade Lukas och Linn hos Andreas klockan åtta och körde sedan vidare till mamma och pappa. Den 18:e maj dog min farfar, 96 år gammal. Han har varit dålig länge, men inte så dålig att han bott på ett ålderdomshem. Min farmor har dragit ett stort lass i hans omhändertagande men han hade även hemtjänst. Tidigare i år såldes deras hus och de eller, farmor bor numer i en lägenhet lite mer centralt.
Det bestämdes att vi på midsommarafton skulle ha en minnesstund för min farfar men endast med de närmsta. Det var min farmor, jag, mamma, pappa, Theo, Joanna, min faster och hennes man, mina kusiner med sina respektive och ena kusinens 2-åriga dotter. Jag har inte träffat dessa på väldigt länge. Eller jo, vi sågs som hastigast i höstas medan de höll på att rensa ur huset men det var inte samma sak som nu. Nu fick vi möjlighet att prata med varandra på riktigt och det kändes bra.
Min farmor har alltid varit min favorit. När jag var liten var jag med henne och farfar i sommarstugan på Öland. Det var magiskt! Jag älskade att vara där. När jag blev äldre och gick på gymnasiet åkte jag dit en vecka på eget initiativ. Jag visste att det skulle vara en av mina sista somrar där och ville passa på att njuta. Det var såklart inte samma sak att vara där som nästan vuxen men ändå mysigt. Öland tillhör nu min faster. Min pappa fick deras hus i Nybro. Det var en stor sorg för mig och jag var ganska arg på pappa som bara släppte sommarstugan sådär. Men det var inte mitt beslut att ta. Jag kommer nog alltid sörja att inte få ta med mina barn dit och ge dem somrar där som jag hade.
Huvudsaken är i alla fall att min farmor nu bor i en lägenhet som inte kräver lika mycket arbete som huset krävde. Förhoppningsvis får hon några år nu där hon kan få rå om sig själv. 87 år är hon nu och jag tror inte hon kommer leva lika länge som min farfar.
Sedan jag flyttade till Skåne har jag konstant dåligt samvete gentemot henne. Jag är så fruktansvärt dålig på att ringa och jag har inte heller hälsat på varje gång jag varit där. Det får dock vara slut på det nu. Från och med nu kommer jag åka till henne varje gång jag är hos mamma och pappa.
När jag på midsommarafton åkte för att delta i minnesstunden för farfar var jag själv. Lukas och Linn hade inte varit hos Andreas på länge (eftersom jag hade min examensfest under hans helg). Joakim ville inte följa med eftersom han knappt träffat min farfar, vilket jag kan förstå skulle kännas lite konstigt. Med facit i hand kan jag tycka att han ändå hade kunnat följa med. Det var inte så mycket fokus på farfar utan vi pratade mest om annat och njöt av varandras sällskap.
Pappa provade lite av farfars kläder.
Vi åt smörgåstårta och marängtårta med jordgubbar.
Trots att det var lite jobbigt att inte få vara med Joakim och William på midsommarafton så är jag ändå glad att jag åkte dit. Att umgås med släkten är ändå fint och med tanke på hur lång tid det går mellan varje gång så kanske det är farmor som gått bort nästa gång vi ses och det känns fruktansvärt trist. Jag borde kanske bli bättre på det där. Värna mer om mina egna rötter och ge mina barn någon form av relation med dem.